Här om dagen fick jag frågan om jag var nöjd med min valp. Halvt på skoj och halvt på allvar sa jag: Nja, jag tycker inte om henne och hon tycker inte om mig......det är inte hela sanningen, sanningen är att jag visst tycker om henne, ni vet så där som man tycker om ett ganska besvärligt barn. Ett barn som typ går i OBS-klass, och som gör massa impulsiva, tokiga saker utan att tänka. Sån är hon, hon måste hela tiden ifrågasätta allt jag säger, pröva om jag verkligen menar det och sen gärna pröva ett par gånger till. Det finns liksom inte en chans att slappna av om man har en hund som Brallan, att gå och vara lite trött och liksom fundera över livet funkar inte....nej, hjärnan måste vara med, falkögonen vidöppna och utvecklingssamtalen är många just nu. Så, även om jag impulsivt säger att hon är billig, faktiskt gratis, så tycker jag om henne....men, jag kan knappt vänta tills hon är typ 3-4 år....:)

I morse vaknade jag till det välbekanta ljudet av att något slets sönder. Det var bäddmadrassen på Allis sida av sängen som åter igen fick sig en omgång. Den här gången hann hon dock inte slakta så mycket innan jag vaknade......det känns som om den där förgörargenen som hon uppenbarligen har, blir värre och värre! Dessutom är hon en fara för sig själv, i går kväll när jag var ute med henne och gick längs en mur som är ca 1,5 meter hög och vetter mot en garagelänga med plåttak, hör jag plötsligt hur det dundrar till i plåten. Då har hon hoppat upp över muren och strosar omkring på garagetaket! WTF??? Hon är snart sju månader, envis som synden och straffet för allt jag tidigare uppenbarligen ska straffas för nu.......Gonna be great!!!