Efter kvällens måndagsträning satt vi några stycken och diskuterade det här med hundträning. En i vår träningsgrupp sa att det inte längre fanns någon motivation att träna hund. Vi pratade lite kring detta, och det visade sig att en av grenarna som den här hundföraren och hunden tränade hade börjat strula. Eftersom hundföraren tävlar i andra grenar inom brukset förutom den som strulade så föreslog jag att hundföraren kanske skulle lägga ner just den grenen. Andra kanske skulle tycka att hundföraren ska träna den grenen mer, men om hundföraren har en bra hund i den andra grenen och mest tycker att det tar i mot med brukslydnadsmomenten så kanske just brukslydnadsmomenten är viktigare? Eftersom hundföraren fortfarande vill tävla så behöver krutet läggas på just det. Hundföraren såg nästan lättat ut när förslaget om att vila den struliga grenen kom på tal. Det kanske är en del av problemet för många i dag, det ska hållas på med så jävla mycket på en gång, i stället för att bli riktigt bra på en eller två grenar, så ska det köras Bruks, gärna flera grenar, lydnad, agility, Rallylydnad och gärna lite Nosework på det. Helst också med unga hundar som inte ens är riktigt bra på något ännu, För mig blir det lite som att lägga i hop låg - mellan och högstadiet på en gång....... Jag ser flertalet hundar som inte har en jäkla aning om vad tex fot betyder, för ena dagen så tränas det rallylydnadsfot med massor av hjälper, och nästa dag är det tävlingslydnadsfot utan hjälper. Det ska spåras hårt och svårt fast hunden inte ens kan spåra 100 meter rakt fram i skog...... Det är precis som en del tror, att om hunden inte fått prova på hela SBK:s kursutbud innan 2 års ålder så är det kört, att dom efter 2 år plötsligt är obildbara... Lägg ner pressen och stressen på dig själv och din hund, träna när du är i rätt sinnesstämning för det och se för fasen till att ha kul!!

I många kommentarer, både i verkliga livet och i facebooklivet dyker kommentaren Det har du verkligen förtjänat, upp när någon tävlat och det har gått bra. Det där kan störa mig lite faktiskt.... Vem har inte förtjänat sin framgång tillsammans med hunden? Alla som når framgång med sina hundar lägger ner timtal på att träna dom. Alla jag känner som tränar och tävlar framgångsrikt har också ett liv utanför apellplanen. Det är jobb, familj, släkt...ja, liksom allt som ingår i livet, jag känner ingen som kan träna sin hund hela dagarna. Även om man inte har småbarn hemma, så har man ju faktisk andra åtaganden. Om man bara hinner träna sin hund ett par, tre pass i veckan, och ändå är i toppen så betyder det väl bara att man är en jäkligt bra hundtränare. Att veta vad som behöver tränas, att planera sin tid och att ha rätt träningskamrater. Kvalité före kvantitet. Dom som får kämpa lite mer för sina framgångar är antagligen inte lika erfarna, men det är ju en del i det hela, att misslyckas på vägen, ta med sig det och ändra hur man tränar.Erfarenhet föds ingen med. Man lär sig nya saker hela tiden och det är väl ändå det som är grejen. Och vad skulle framgången vara värd om den kom gratis? Jag känner INGEN som inte är värd sina framgångar och jag lovar dyrt och hederligt att jag aldrig kommer skriva eller säga: Grattis, det är du värd! Däremot ska jag försöka bli bättre på att säga: Fasen va bra, vilket team ni är, bra tränat!!

Systrarna Alli och Öza gillar verkligen varandra. Dom har träffats ca en gång i veckan sen dom var små, förutom nu under sommaren, då Öza med familj mest varit på landet. Trots att det då gått flera veckor sen dom träffades är det som om dom aldrig varit i från varandra. Oftast ser man inte var den ena börjar och den andra slutar, och aldrig att dom blir arga på varandra eller surar ur. Det är riktig syskonkärlek mellan dom där två!

Brallans uppfödare är en rejäl kvinna. Många har åsikter om henne , och hon är lite sån - antingen gillar man henne eller inte. Man kan tycka vad man vill om henne, men hon säger och står alltid för vad hon tycker. Innan jag kände henne var jag lite rädd för'na. Om hon dömde eller var tävlingsledare när jag tävlade, så blev det genast mycket jobbigare. Dom där kritiska ögonen och den bestämda rösten kunde skrämma skiten ur en. Nu vet jag ju att hon inte är så farlig, och jag vet också att även om vi tycker olika så respekterar hon det. Fast om vi tycker olika, så brukar hon i allafall kunna lägga fram argument så att man tycker som hon. Hon har oftast fakta och vet hon inte, så tar hon genast reda på det. Hon är superstressad och har alltid minst 250 saker på gång samtidigt, men hon vågar be om hjälp, vilket faktiskt inte alla gör. Hon står för vad hon gör och säger, vilket inte heller alla gör.....om hon inte gillar dig så kommer du liksom märka det... Hon sitter inne med massor av hundkunskap och tränar på ett enkelt sätt, krånglar inte till hundträning som om det vore hjärnkirurgi, vilket är så vanligt nu för tiden. Och hur mycket hon än har omkring sig, så vet jag, att om jag lyfter luren och behöver hjälp med något - vad som helst, så löser hon det. Och nej, jag är inte rädd för'na längre!!:)

Skrev nyss ett kilometerlång inlägg om helgens klubbläger..... Och allt försvann...:(. Eftersom jag faktiskt inte orkar skriva om allt så väljer jag att skriva om det viktigaste och det innefattar följande: Stort enormt tack och massor av kärlek till Marianne och Fix som kom redan på onsdagen och styrde upp mig och hjälpte till massor! Anette och Lena från Sala med massa Bordecollis och en Schäfer, Sarah med Brallans brorsa Öset som kom ända från Skåne, som alla kom på torsdagen. En härlig kväll med grillning, vin och glada skratt hade vi. Dessa människor gjorde hela lägerhelgen betydligt lättare för mig! Kärlek till er!!! Instruktörerna Thomas Berqvist, Anna Löfgren, Pia Brygård, Gun-Britt Arthursson, Camilla Berg, Ulrika Axelsson, Bosse Blomqvist och Susy Tvärnstedth, ni är alla fantastiska människor, pedagogiska, ödmjuka och otroligt generösa som delar med er av all er kunskap och ser till att alla deltagare blir sedda! Sist, men inte minst, alla deltagare på lägret som frågvist och nyfiket vill lära sig mer, som tar hand om instruktörerna under dagarna och utmanar deras kunskaper - utan er, inget läger!! Tack för allt och jag hoppas vi ses på Tyresölägret 2016!!

Kvällen tillbringades på Raksta med systemsökträning med Frasse, Inez och Saga. Brallan skötte dig toppen, trots att vi jobbat natt och haft killar hemma som dragit in fiber hela dagen. När vi kom hem på kvällen satte jag mig för att fixa lite med helgens läger, och det var då den kom över mig, den där otäcka, kalla känslan av förlamande sorg. Sorgen efter Defence. Den kommer över mig varje gång det är den första gången av allt jag gör utan honom. Det är som att få en käftsmäll och en spark i magen. Samtidigt. Tårarna rinner och allt känns så sjukt jobbigt. Brallan, som ofta är där jag är, går undan, in i ett annat rum..... Varje gång. Precis som att hon känner att det finns inget hon kan göra, inga av alla hennes tokigheter hjälper just i den stunden. Hon känner nog att den, den näst största biten ( den allra största tillhör min son ) av mitt hjärta, den kan hon aldrig få. Det finns ingen eller inget som kan fylla hans plats. Hon kommer att få, och har börjat få, en alldeles egen och säkerligen nästan lika stor bit som Defence. Men vi är inte riktigt där än, på god väg, men inte riktigt.... Jag saknar dig, Defence, mer än jag kan beskriva!!

.....och hur man väljer att tolka dom. Ja, i en tid när man ofta kommunicerar med folk på sociala medier, eller kommenterar inlägg som ens vänner gjort på Facebook, då finns det tydligen en stor risk att saker missuppfattas. Det hände mig senast sent i går, en som jag följer instagram hade lagt ut en film som jag, enligt mig, kommenterade på ett skämtsamt sätt. Avslutade kommentaren jag skrev med ett gäng glada gubbar, för att liksom verkligen understryka att det var på skoj. Tyvärr tog inte den personen det så och blev sårad. Personen skrev en ganska taskig kommentar tillbaka... Jag skrev att jag bara hade skojat, och att det absolut inte var meningen att personen skulle ta det så. Jag tog dessutom bort kommentaren eftersom jag förstått att den tolkats på fel sätt. Efter det valde jag att ta bort personen från instagram och Facebook, enbart för att inte bli misstolkad fler gånger, och för att vi uppenbarligen inte känner varandra tillräckligt väl för att förstå varandras humor...... Eller humör heller för den delen..... Fortsatte rensningen av vänlistan av bara farten, nu finns bara folk jag verkligen känner och som känner mig, och som vet att jag inte ägnar mig åt nätmobbning. Jag kan vara lite ironisk och retsam, men alla som känner mig på riktigt vet att jag är ganska snäll, och om jag har mindre snälla åsikter så tar jag dom direkt med den det berör.......peace out!

Det finns medlemmar som tror att det finns folk som är anställda på klubben, anställda för att klippa gräs, skotta snö och sanda på vintern, servera fika, diska och städa, att se till att klubbstugan och allt runtomkring hålls i toppskick.... FEL!!!! Det finns alltså ingen som har betalt för att sköta allt det där, utan det görs av oss medlemmar, såna som precis som alla andra betalar medlemsavgift. Det finns folk som tycker att det är svårt att " komma in " i gemenskapen på klubben... Ja, fast det är ju så att ju mer du engagerar dig själv, desto lättare blir det. Det går alldeles utmärkt att kontakta tex Hasse för att gå en lektion i hur gräsklipparen fungerar. Det är jätteuppskattat att erbjuda sig att stå i köket under till exempel en tävling. Eller att bli spårläggare, vara skrivare på tävling. Vet man inte hur man gör blir man naturligtvis upplärd. Hur man kan vara medlem och gnälla över att gräset är för högt är fan pinsamt. Se till att dra ditt strå till stacken på just din klubb genom att engagera dig på något sätt, minsta lilla betyder otroligt mycket!