Dom senaste dagarna har ägnats åt många, långa härliga skogspromenader..... Både bara med Brallan, och med trevligt sällskap. Kvällarna har omväxlande ägnats åt hundträning och jobb. Man tänker så bra när man går i skogen. Senast på dagens skogspromenad så gick jag och tänkte på hur mycket man har att vara tacksam för, bara små enkla saker som man oftast tar för givet. Bara en sån sak att man har tak över huvudet och en säng att gå och lägga sig i om kvällarna, att man inte längre är 25 och tror att man vet allt, att man har vänner som finns där i vått och torrt.......... Ja, det finns en hel del att vara tacksam för. Självklart finns det saker jag skulle vilja slippa, tex mina ständigt värkande fötter, en del människor, migränanfall mm. Men jag har bestämt mig för att det hjälper inte att gnälla över sånt man ändå inte kan förändra, fötterna kommer värka i allafall, migränen kommer som ett brev på posten x antal gånger i månaden, och dom där människorna lägger jag ingen större energi på. Jag väljer att umgås med dom som får mig att må bra i stället, som inte måste trycka ner andra för att bli längre själva. Jag bestämde mig för länge sedan att tex aldrig träna hund för eller med någon som jag inte gillar som person, jag vägrar att använda såna personer för hur mycket hundkunskap dom har eller hur många SM dom tävlat. En del kanske tror att det handlar om avundsjuka när jag säger: Nä, jag vill inte träna för/ med den eller den....det kunde inte vara mer fel, jag kan respektera någon som är framgångsrik som hundförare, men för mig handlar det fortfarande om hur man är som person. Gillar jag dig inte så gör jag inte det helt enkelt! Jag skiter fullständigt i om personen så vunnit både SM, VM och vad ni vill, personkemin måste stämma....att umgås och låtsas gilla någon för sin egen vinnings skull.... Nä tack! Nog om det...... Just nu känner jag hur som helst mest tacksamhet till Camilla, som illa kvickt såg till att jag kom ur sängen efter Defence bortgång, och kastade hit Alli......naturligtvis är jag oändligt tacksam oxå till Martina, Karin och Kicki som kom hem till mig med mat och andra förnödenheter dom värsta fem dagarna i mitt liv innan Alli kom. Utan er alla hade jag nog fortfarande legat kvar i sängen! Tack, ni är ovärderliga!

Det är ett fasligt gnäll på vädret. Jag gillar vädret eftersom jag inte gillar jättevarmt. Det blir väl ändå inte bättre om man Facebookar om det eller diskuterar det i oändlighet? Det är som det är och det är liksom bara att gilla läget. Det är ju perfekt hundtränarväder i allafall..... Fast ärligt så tränar vi inte så mycket just nu, utan vi tillbringar dagarna med att gå i skogen i stället......

Hon är inte bara en fantastisk hund att träna och min bästa vän, hon är också en mycket bra hund för gamlingarna att gulla med när dom inte kan sova.....I dag blev det systemträning på äng och sen nattjobb. Träningsbilderna är tagna av Lars och Catrin!

Japp, det är jag det! Senast i dag faktiskt..... Vi skulle träna sök, jag och 3 andra. Jag hade velat lite fram och tillbaka om hur jag skulle göra eftersom det här var Brallans första sökträning. Vindmarkeringar? Pop-uper?? Bestämde mig för att av någon jävla anledning att första figgen skulle springa ut när Brallan såg och sen belöna med att kasta godis på marken mellan hennes framben. Brallan går inte igång så mycket på godis.... Dumt val..... Hon sprang ut, förbi figgen och letade som i ett uppletande efter en grej...sprang in till figgen till slut satte sig och sket fullständigt i köttbullarna som regnade ner mellan hennes framben, hon satt bara och kollade efter mig. Beslutade då att ge figgen kampdutten och att hon skulle sitta framför och få kamp som belöning.....gick lite bättre. Skickade andra skicket på en figge med ljud, Brallan sprang ut, förbi figgen och letade åter efter grej.....kallade in och skickade på figgen på bara 3 meter, som en markeringsövning som jag gjort på mig själv förut. Gick lite bättre..... Hon fick 2 skick till och inte vet jag, men det kändes inte som om hon fattat något......å andra sidan har jag väl knappast förstört något eftersom hon inte hade en aning om vad vi gjorde. Och av någon jävla anledning så blir jag liksom lite besviken...... Det är det som är så dumt i huvudet..... Jag har väl för tusan tränat hund i massor av år och borde veta bättre??? Jag står ju och håller kurs och predikar om att hundarna omöjligt kan veta vad vi begär av dom om vi inte lär dom det, ingen lär sig läsa på en dag osv..... Sen beter jag mig som en fullblodsidiot med en 10-månaders hund som inte har en aning om vad vi gör!!!! Jag är ett Pucko!!!! Ja, jag begär överlag mycket av henne, hon ska spåra bra, markera alla pinnar i spåret, hon ska bita med fullbett i skyddet, hon ska utföra lydnaden med en vuxens hund precision.......Nä, nu får jag fan i mig ta och skärpa mig och inse att hon faktiskt fortfarande är liten!!! Sorry Brallan!

Brallan verkar bli en sån där olycksfågel som alla mina andra hundar varit. När vi kom hem efter lägret i Tierp så var hon halt på vänster fram. Eftersom det var så varmt så tänkte jag att, även om hon inte kanske ska gå så mycket, så kan hon ju i allafall få simma......japp, på tisdagkvällen så hade hon fått vattensvans.......det gjorde nog riktigt ont, för svansen hängde mest rakt ner och hon tillbringade både onsdag och torsdag med att mest ligga i skuggan och sova. I fredags var det betydligt bättre, och det var ju tur det, eftersom vi skulle tillbringa helgen hos dom kortbenta. Brallan mer än jag eftersom det var min jobbarhelg.... I tre dagar har Brallan haft fullt upp med att försöka få i gång någon av dom 3 kortbenta, och så har hon motionerat deras morsa lite också...:). I går, måndag, fick Brallan följa med till mitt extrajobb, där hundar är mer än välkomna. Kan väl kanske inte påstå att hon var till någon större glädje för någon, så fort vi kom till jobbet så gick hon och la sig och sov som en stock!! I kväll ska vi ner till klubben och träna lite och käka lite certpoängstårta som en duktig klubbkamrat bjuder på!

Förr eller senare kommer den där hemska dagen när man som hundägare måste fatta det där beslutet.....det där jobbiga beslutet om att låta sin älskade hund få somna in. Den enda som kan ta det beslutet är man själv, och på något sätt vet man i hjärtat när det är dags, även om hjärnan säger och vill något annat. Jag tror att man en gång i livet får den hunden som betyder extra mycket och jag har haft den hunden, kommer aldrig att få en till som honom. Därför är det också vår skyldighet att se till att när kroppen har fått nog låta dom somna......hur jävla vidrigt det än är varje gång. Det finns ingen gång som är lätt, och det är så himla lätt att försöka övertala sig själv om att det kanske inte är så farligt, det ser nog lite bättre ut i dag osv. Man vet i hjärtat när det är dags. Det är ingen tävling om vem som har den äldsta hunden och det finns ingen värdighet i att som hund knappt kunna gå, kissa på sig osv. Det gör ont, men man kan väl få dö med någon slags värdighet? Om vi ser att hunden har ont så har den antagligen minst dubbelt så ont som den visar, dom är jättebra på att maskera smärta, att avlasta där det gör ont och glatt springa vidare. Man vet i hjärtat som sagt........ Att det här inlägget kom till just nu är för att jag precis varit med en vän som befriat sin bästa vän från allt ont, jag tänker på dig ........... Och vet att du vet att hon är med Defence och gänget där uppe. Vi ses igen ........, sov gott!