Eller snarare, hon vinner mig mer och mer. Jag kan fortfarande knappt tänka på Defence utan att det krampar sig i bröstet och jag får svårt att andas, men Alli är på väg in i hjärtat hon också. Det har kanske tagit längre tid än vanligt eftersom hon kom så snabbt efter Defence's bortgång och eftersom hon liksom inte var planerad och efterlängtad. Vi börjar förstå varandra och hon har förstått att det lönar sig att samarbeta med människan. Detta gäller framför allt i det vardagliga, det har aldrig varit några problem när hon får jobba, hon har ett för åldern helt otroligt arbetsfokus. Ber fortfarande till Gud varje kväll att det ska växa ut en snopp på den, så att jag får en hane, men inser att det kommer nog inte att hända....:)

Tänk att hon var då här liten och söt för bara 3 månader sen....nu väger hon 18.5 kilo och ser ut som en dragster!!