Här om dagen fick jag frågan om jag var nöjd med min valp. Halvt på skoj och halvt på allvar sa jag: Nja, jag tycker inte om henne och hon tycker inte om mig......det är inte hela sanningen, sanningen är att jag visst tycker om henne, ni vet så där som man tycker om ett ganska besvärligt barn. Ett barn som typ går i OBS-klass, och som gör massa impulsiva, tokiga saker utan att tänka. Sån är hon, hon måste hela tiden ifrågasätta allt jag säger, pröva om jag verkligen menar det och sen gärna pröva ett par gånger till. Det finns liksom inte en chans att slappna av om man har en hund som Brallan, att gå och vara lite trött och liksom fundera över livet funkar inte....nej, hjärnan måste vara med, falkögonen vidöppna och utvecklingssamtalen är många just nu. Så, även om jag impulsivt säger att hon är billig, faktiskt gratis, så tycker jag om henne....men, jag kan knappt vänta tills hon är typ 3-4 år....:)

I morse vaknade jag till det välbekanta ljudet av att något slets sönder. Det var bäddmadrassen på Allis sida av sängen som åter igen fick sig en omgång. Den här gången hann hon dock inte slakta så mycket innan jag vaknade......det känns som om den där förgörargenen som hon uppenbarligen har, blir värre och värre! Dessutom är hon en fara för sig själv, i går kväll när jag var ute med henne och gick längs en mur som är ca 1,5 meter hög och vetter mot en garagelänga med plåttak, hör jag plötsligt hur det dundrar till i plåten. Då har hon hoppat upp över muren och strosar omkring på garagetaket! WTF??? Hon är snart sju månader, envis som synden och straffet för allt jag tidigare uppenbarligen ska straffas för nu.......Gonna be great!!!

Alli blev häromdagen 6 månader, jösses vad fort tiden går! Vi har äran att ha Bordercolliepojken Wasabi här i några dagar och jag kan säga att han har det inte helt lätt! Alli vaktar sina saker som en hök, och han får på nåder låna någon grej i bland....om inte Alli bestämt att hon ska ha just den, precis då.... Dom fick var sitt tuggben efter dagens promenad, och plötsligt kommer Alli ut från köket med båda benen i munnen, lägger dom i Biabädden och lägger sig själv ovanpå. Wasabi kom försynt smygande efter och Alli visar hela sitt vackra garnityr när han närmar sig. Det är inte bara allt inne som är hennes, även ALLA pinnar i skogen är hennes. Även om hon har en pinne i munnen och Wasabi tar en annan ramlar hela himlen ner på den stackaren. Han får inte heller gå före henne in i vardagsrummet, helst ska han gå efter henne VÄLDIGT långsamt och hon har hela tiden full koll på vad han gör och var han är. Det är mycket för mig att styra upp just med det där, för naturligtvis vill jag inte att hon beter sig hur som helst.......som tur är finns det även stunder när hon älskar honom hur mycket som helst, hon gör liksom ingenting halvhjärtat den där Brallan!

.....gjorde det inte att tatuera sig. I allafall inte mer än i hjärtat. Jag tog en bild i början på 2014 på ett tassavtryck från Defence. Jag hade redan då bestämt att jag skulle tatuera det över den 28 år gamla spindeln jag hade på underarmen. I dag blev det äntligen av och nu bor han för alltid i mitt hjärta och på mitt skinn. Jag saknar dig varje dag, hela tiden och varje kväll brinner ljusen vid bilderna av dig.

Jag förstår inte grejen med IPO..,,ett spårarbete som jag inte tycker är ett naturligt sätt för hunden att spåra, en lydnad där dom flesta hundar går som om dom vore bakdelsförlamade och ett skyddsarbete som är rent mesigt.....inträning på figuranten innan tävling, va är det för trams??? Halva grejen är väl att min hund kan bita vem som helst om jag ber den? Hålla i hundens halsband på modprovet innan den skickas.... Men va??? Den borde väl kunna sitta kvar på kommando? Det mest tragiska tycker jag är att folk köper valpar från raser som oftast är mer än dugliga Svenskskyddshundar, med målet att träna och tävla IPO. Jag tycker att vi ska bevara och värna om Svenskskyddet i första hand och sen kan dom hundar som tex inte pallar att gå i korg ägna sig åt IPO. En liten tisdagsfundering så där bara....haters will hate.....:)

Eller snarare, hon vinner mig mer och mer. Jag kan fortfarande knappt tänka på Defence utan att det krampar sig i bröstet och jag får svårt att andas, men Alli är på väg in i hjärtat hon också. Det har kanske tagit längre tid än vanligt eftersom hon kom så snabbt efter Defence's bortgång och eftersom hon liksom inte var planerad och efterlängtad. Vi börjar förstå varandra och hon har förstått att det lönar sig att samarbeta med människan. Detta gäller framför allt i det vardagliga, det har aldrig varit några problem när hon får jobba, hon har ett för åldern helt otroligt arbetsfokus. Ber fortfarande till Gud varje kväll att det ska växa ut en snopp på den, så att jag får en hane, men inser att det kommer nog inte att hända....:)

Tänk att hon var då här liten och söt för bara 3 månader sen....nu väger hon 18.5 kilo och ser ut som en dragster!!

Alli har ju, som jag skrivit förut, lite lätt att låsa sig på saker....i dag var det dags att ta tag i den biten, till och med jag inser ju att det inte kommer försvinna av sig själv... Och jo då, vissa som läser det här kommer säkert att förfäras, men lösningen på det hela var koppelkorrigeringar. Det är igentligen ingenting jag gillar att göra, men i bland måste man inse att allt inte går att lösa med köttbullar och klicker..:) Och vips, så hade jag en hund som lyssnade på mitt nej och kunde gå förbi lilla bitkudden utan att hänga längst ut i kopplet helt okontaktbar. Jag förespråkar väl kanske varken köttbullemetoden eller koppelkorrigeringsmetoden, utan är lite mitt i mellan och det var nog inte förren jag började träna skydd med Defence, som jag för första gången kände att i bland krävs det lite hårdare tag. Och han var ju ändå ingen tuffing, han var liksom bara snäll och lydig och gjorde som jag sa......den här hunden är av en lite annan kaliber, och dessutom en envis tik...

Eftersom skyddet är så otroligt självbelönande så kan även den lydigaste Defencehunden förvandlas till något som känns som om det håller på att gå en ur händerna....så med andra ord var det dags att sätta lite gränser och försöka få till någon slags ordning och reda! Eftersom en del människor aldrig skulle kunna tänka sig att koppelkorrigera, utan kör med matagodismetoden hela hundens liv och anmäler folk lite hit och dit, så väljer jag att inte skriva ut min koppelkorrigeringslärare här, men tack snälla du för hjälpen!!!

I går träffade vi Linda och Leroy på klubben för lite spårträning. La ett kanske 150 meter långt spår till Brallan och släppte på efter ca 30 minuter......jäklar i min lilla låda va dåligt det gick. Hon fick liksom aldrig fäste i spåret och ägnade sig stundtals åt att frisera små träd som stog i vägen och lite annat.... Eftersom hon brukar suga i sig spåret och typ galoppera med sina små ben i det, så kändes det inte alls bra. Selade av och sen fick Leroy gå sitt spår med Linda och jag gick efter. Leroy spårade så duktigt så! Bestämde mig för att gå Leroys spår med Brallan och då spårade hon ner som hon brukar och valde som oftast att skita i slutbelöningen, en burk med kokt grislever...:) När vi tränat klart blev det lite Rottweilerbrottning! I dag var det dags för årsmöte på klubben och det var nog rekord i medlemmar som närvarade. Brallan låg under min stol och sov, trots applåder och alla andra ljud som förekom. Är galet nöjd med av och på knappen på den hunden!! Nu ska vi bara sluta gaffla till på hundar vi möter ute, det är absolut något av det värsta jag vet....