Förr eller senare kommer den där hemska dagen när man som hundägare måste fatta det där beslutet.....det där jobbiga beslutet om att låta sin älskade hund få somna in. Den enda som kan ta det beslutet är man själv, och på något sätt vet man i hjärtat när det är dags, även om hjärnan säger och vill något annat. Jag tror att man en gång i livet får den hunden som betyder extra mycket och jag har haft den hunden, kommer aldrig att få en till som honom. Därför är det också vår skyldighet att se till att när kroppen har fått nog låta dom somna......hur jävla vidrigt det än är varje gång. Det finns ingen gång som är lätt, och det är så himla lätt att försöka övertala sig själv om att det kanske inte är så farligt, det ser nog lite bättre ut i dag osv. Man vet i hjärtat när det är dags. Det är ingen tävling om vem som har den äldsta hunden och det finns ingen värdighet i att som hund knappt kunna gå, kissa på sig osv. Det gör ont, men man kan väl få dö med någon slags värdighet? Om vi ser att hunden har ont så har den antagligen minst dubbelt så ont som den visar, dom är jättebra på att maskera smärta, att avlasta där det gör ont och glatt springa vidare. Man vet i hjärtat som sagt........ Att det här inlägget kom till just nu är för att jag precis varit med en vän som befriat sin bästa vän från allt ont, jag tänker på dig ........... Och vet att du vet att hon är med Defence och gänget där uppe. Vi ses igen ........, sov gott!