Dom senaste dagarna har ägnats åt många, långa härliga skogspromenader..... Både bara med Brallan, och med trevligt sällskap. Kvällarna har omväxlande ägnats åt hundträning och jobb. Man tänker så bra när man går i skogen. Senast på dagens skogspromenad så gick jag och tänkte på hur mycket man har att vara tacksam för, bara små enkla saker som man oftast tar för givet. Bara en sån sak att man har tak över huvudet och en säng att gå och lägga sig i om kvällarna, att man inte längre är 25 och tror att man vet allt, att man har vänner som finns där i vått och torrt.......... Ja, det finns en hel del att vara tacksam för. Självklart finns det saker jag skulle vilja slippa, tex mina ständigt värkande fötter, en del människor, migränanfall mm. Men jag har bestämt mig för att det hjälper inte att gnälla över sånt man ändå inte kan förändra, fötterna kommer värka i allafall, migränen kommer som ett brev på posten x antal gånger i månaden, och dom där människorna lägger jag ingen större energi på. Jag väljer att umgås med dom som får mig att må bra i stället, som inte måste trycka ner andra för att bli längre själva. Jag bestämde mig för länge sedan att tex aldrig träna hund för eller med någon som jag inte gillar som person, jag vägrar att använda såna personer för hur mycket hundkunskap dom har eller hur många SM dom tävlat. En del kanske tror att det handlar om avundsjuka när jag säger: Nä, jag vill inte träna för/ med den eller den....det kunde inte vara mer fel, jag kan respektera någon som är framgångsrik som hundförare, men för mig handlar det fortfarande om hur man är som person. Gillar jag dig inte så gör jag inte det helt enkelt! Jag skiter fullständigt i om personen så vunnit både SM, VM och vad ni vill, personkemin måste stämma....att umgås och låtsas gilla någon för sin egen vinnings skull.... Nä tack! Nog om det...... Just nu känner jag hur som helst mest tacksamhet till Camilla, som illa kvickt såg till att jag kom ur sängen efter Defence bortgång, och kastade hit Alli......naturligtvis är jag oändligt tacksam oxå till Martina, Karin och Kicki som kom hem till mig med mat och andra förnödenheter dom värsta fem dagarna i mitt liv innan Alli kom. Utan er alla hade jag nog fortfarande legat kvar i sängen! Tack, ni är ovärderliga!