Kvällen tillbringades på Raksta med systemsökträning med Frasse, Inez och Saga. Brallan skötte dig toppen, trots att vi jobbat natt och haft killar hemma som dragit in fiber hela dagen. När vi kom hem på kvällen satte jag mig för att fixa lite med helgens läger, och det var då den kom över mig, den där otäcka, kalla känslan av förlamande sorg. Sorgen efter Defence. Den kommer över mig varje gång det är den första gången av allt jag gör utan honom. Det är som att få en käftsmäll och en spark i magen. Samtidigt. Tårarna rinner och allt känns så sjukt jobbigt. Brallan, som ofta är där jag är, går undan, in i ett annat rum..... Varje gång. Precis som att hon känner att det finns inget hon kan göra, inga av alla hennes tokigheter hjälper just i den stunden. Hon känner nog att den, den näst största biten ( den allra största tillhör min son ) av mitt hjärta, den kan hon aldrig få. Det finns ingen eller inget som kan fylla hans plats. Hon kommer att få, och har börjat få, en alldeles egen och säkerligen nästan lika stor bit som Defence. Men vi är inte riktigt där än, på god väg, men inte riktigt.... Jag saknar dig, Defence, mer än jag kan beskriva!!