I många kommentarer, både i verkliga livet och i facebooklivet dyker kommentaren Det har du verkligen förtjänat, upp när någon tävlat och det har gått bra. Det där kan störa mig lite faktiskt.... Vem har inte förtjänat sin framgång tillsammans med hunden? Alla som når framgång med sina hundar lägger ner timtal på att träna dom. Alla jag känner som tränar och tävlar framgångsrikt har också ett liv utanför apellplanen. Det är jobb, familj, släkt...ja, liksom allt som ingår i livet, jag känner ingen som kan träna sin hund hela dagarna. Även om man inte har småbarn hemma, så har man ju faktisk andra åtaganden. Om man bara hinner träna sin hund ett par, tre pass i veckan, och ändå är i toppen så betyder det väl bara att man är en jäkligt bra hundtränare. Att veta vad som behöver tränas, att planera sin tid och att ha rätt träningskamrater. Kvalité före kvantitet. Dom som får kämpa lite mer för sina framgångar är antagligen inte lika erfarna, men det är ju en del i det hela, att misslyckas på vägen, ta med sig det och ändra hur man tränar.Erfarenhet föds ingen med. Man lär sig nya saker hela tiden och det är väl ändå det som är grejen. Och vad skulle framgången vara värd om den kom gratis? Jag känner INGEN som inte är värd sina framgångar och jag lovar dyrt och hederligt att jag aldrig kommer skriva eller säga: Grattis, det är du värd! Däremot ska jag försöka bli bättre på att säga: Fasen va bra, vilket team ni är, bra tränat!!

Systrarna Alli och Öza gillar verkligen varandra. Dom har träffats ca en gång i veckan sen dom var små, förutom nu under sommaren, då Öza med familj mest varit på landet. Trots att det då gått flera veckor sen dom träffades är det som om dom aldrig varit i från varandra. Oftast ser man inte var den ena börjar och den andra slutar, och aldrig att dom blir arga på varandra eller surar ur. Det är riktig syskonkärlek mellan dom där två!